Det 6:e sinnet...

Det låter konstigt och jag är inte säker att jag själv är övertygad, men sedan jag för 6 år sedan förlorade mitt lukt och smaksinne, upplever jag att mitt s.k. 6:e sinne har skärpts. Eller så är det bara den beryktade kvinnliga intuitionen:)

De senaste två dagarna har magkänslan sagt att den här julen inte kommer bli som vi planerat. Jag har varit rastlös och inte fått något gjort av alla de saker som måste göras, vilket naturligtvis gjort mig ännu mer stressad.

Mycket riktigt, igår kväll kom samtalet som jag omedvetet väntat på. Wilma var på väg till sjukhuset med ambulans och en lång natt väntade. Hon hade svåra intervall-smärtor och skrek nästan oavbrutet. Läkarna provade det mesta, ingenting hjälpte och Wilmas lilla kropp blev mer och mer utmattad allteftersom tiden gick. Efter arton timmars skrikande och 3ggr intravenöst morfin är hon nu äntligen lugn. Drogad men lugn. Det är hjärtskärande att se henne ligga där alldeles hjälplös, men det är bättre än den smärtan hon hade under gårdagen och natten.

Läkarna tror att hennes nervsystem har kollapsat och att hon därför upplever en stark smärta som egentligen inte finns. Wilma är en kämpe, men jag undrar om inte hennes sjukdom börjar få övertaget. Om det finns en gud så hoppas jag att han skonar henne från mer smärta, oavsett om det innebär att hon kommer hem till jul eller inte. Får jag välja så önskar jag dock att hon kämpar på ett tag till...